Flädermors buske

Fläder, Sambucus nigra kallas av nordiska grannar för Hyllebär och det belyser tydligt växtsättet hos blommorna. Blomklasen har en helt platt form upptill och får svarta bär, på sensommaren. Bären kan fungera som mirakelkur vid förkylning, men är laxerande vid större mängder.
Växten är en gammal kulturväxt som man finner i människans spår ända sen stenåldern.
Den har även tillskrivits mycket magi. Innan man ska skörda av flädern eller kapa dess grenar gäller det att be flädermor vackert om tillstånd, annars kan man drabbas av hennes vrede.

Fläderdryck eller fläderchampange görs lätt av endast 6 klasar med fina blommor. Lägg dem i en stor kruka med 4,5 liter kokt vatten och 1 kg socker. Tillsätt 2 msk vit vinäger och rör om tills sockret löst sig. Låt blandningen stå övertäckt i rumstemperatur i 2 dagar, rör om då och då. Sila av lösningen och häll på flaskor som får mogna minst 2 veckor i svalt utrymme. Njut av bubblet. Jag har haft flaskor som smakat bra efter 3 - 4 år. Gardera dig med att öppna och smaka av varje flaska. Det ska vara en frisk bubblig känsla, annars provar du nästa flaska i samlingen. Observera att flaskan kan sprängas om den förvaras för varmt.

Trummresan

Jag har sen inte kunnat bestämma mig för att ta någon mer semester. Tänk om det dyker upp något roligare sen i höst, när man bättre behöver ledigheten. Det är dessutom ganska svalt och skönt, både på mitt kontor och i min egen källare där det finns massor med pedagogiskt material som måste sorteras efter vårens alla aktiviteter med tidsresor, smide och slöjdcirkus. Det är ju först fram på eftermiddagen och kvällen som man orkar sticka ut näsan och leva. Vår by brukar nästan fördubblas på sommaren, med sommargäster i stugor, på lägergårdar och "kollo". Så det känns som att nu vaknar vi till liv och kan leva tillsammans. Hembygdsgården har café, Folkets Park öppnar sin pub, Capellet har "lönnkrogen" och folk syns mera ute. I slutet av juli blir det Mölja med marknad, hantverk, roddtävling och mycket mera. Så det känns synd att lämna händelsernas centrum.... Måste bara skicka med denna lilla rosa skönhet från mörka svala skogen. Förra veckan vandrade jag med nya vänner i de djupa skogarna. Vi mediterade med magiska trummor, delade skogssoppa och renade oss sen i en fors med bergkristaller på botten. Ibland undrar man om livet är en dröm?
Vi samlades först i en lokal som varit en av våra stressigaste arbetsplatser, en restaurang vid byskolan i som vi använde som skolmatsal några år. Tidigare hade även vinden fungerat som gömställe för Liza Marklunds huvudperson i boken gömda. Denna kväll är vi där som grupp och försätter oss i största möjliga avkoppling och stillhet. Märkligt hur man tillsammans med människor som plötsligt kommer i ens väg, kan förändra en miljö så mycket.

På torsdag ska vi ha planering för vår pilgrimsvandring i september. Jag hoppas få med flera som lite mer engagerade, så jag har bjudit in till rådslag i min "bryggstuga" i källaren. Svalt och skönt och med möjlighet att släcka törsten. Sämre förutsättningar för pilgrimsengagemang kan man ju ha!

Hittade på min vanliga vandringsslinga en fin lupingrupp som är som gjord för att föreviga även som akvarell, åtminstonde ser jag framför mig hur fin den skulle kunna bli.....

Mot nya äventyr

Äventyr var ordet ! Mina vandringsvänner från Skåne, har tydligen lätt för att knyta kontakter. De har börjat planera en resa till Centralamerika med början hos vänner i Panama City. Efter några förfrågningar om jag vi följa med, så antar jag utmaningen och vi bokar tillsammans en flygresa tur och retur, till Panama under en månad i vinter. Det är lite spännande att prova något som man aldrig trott sig själv om. Vår familj har alltid rest mycket. Campingsemestrar, sommarhus i Danmark, Frankrike nåt år och sen bekväma charterresor med solsemester och storstäder i Europa. Där har vår bekvämlighetscirkel slutat.

Numera börjar jag upptäcka min förmåga att stå på egna ben och jag häpnar ibland över mig själv. Det är roligt att lära känna nya sidor. Kan just undra vem jag ska bli när jag blir stor. Motion har inte varit mitt största intresse. Men jag märker nu sen jag börjat vandra, så bra jag mår, både kroppsligt och mentalt.

Resan börjar i Panama och sen bär det iväg med buss mot Costa Rica och Nicaragua. Där är planen att vi ska bo på stränderna i något som heter cabañjas, billigt, luftigt och djurvänligt..... har jag fått veta. Ja, ja detta ska bli spännande. Jag får lita till min vägvisare som har rest mycket tidigare på liknande sätt. Tror jag ?
Ibland börjar det nästan kännas som i Paulo Coelhos bok "Pilgrimsresan". Där har huvudpersonen en vägvisare som tar med honom på en massa utmaningar under vandringen. Allt har en mening och efter alla strapatser och all kamp med sig själv når han sitt mål, kanske inte som han trott från början men bättre än han kunnat ana.
Det gäller att våga lita på att livet leder en in på nya viktiga vägar, lyssna på sin magkänsla och att vara vaken nog för att upptäcka det viktiga.

Jag har nu några månader på mig att försöka lära mig lite spanska, bara det är en utmaning till att börja med. Ska man kunna lära känna människor på vägen så känns det viktigt att kunna prata lite. Har märkt under andra resor att min högstadiefranska varit bra att ta till även om den inte är så avancerad. Efter nån vecka brukar det lossna och det är ju alltid skönt att kunna klara sig lite på egen hand ibland.
Det är ovant för mig att inte planera och organisera hela resan, som jag ofta har tagit på mig att göra förr. Kan vara nyttigt att vara lite ödmjuk och följa med på andras villkor denna gången. Jag ska försöka att inte lägga mig i och påverka så mycket.

Det lär komma fler rapporter om förberedelser, funderingar och planering under hösten. Jag tar gärna emot tips på bra sätt att komma in i spanska språket.

Pilgrimer på Österlen

Även i juni månad fortsätter vandrandet och 5-7 jun var det äntligen dags för en efterlängtad vandring på Österlen. Tillsammans med goda vandringsvänner från centrum av Skåne, praktiserade jag bekymmerslös vandring under två dagar.
Bara att köra över Hallandsåsen först, gjorde att jag kände mig förflyttad till en exotisk plats med stora bokar som hänger över vägen. Det blir ju inte sämre av att åka förbi "Kalle på spången" vackra stenkyrkor och idylliska korsvirkeshus.

När man sen går ur vid ett gatukök för att få i sig lite näring, så låter det t.o.m. exotiskt där. Hade nästan glömt att min gode vandringsvän sen i höstas, faktiskt talar skånska. Sånt hörs ju inte när man mailar.
Det visar sig senare att det gör ju hela familjen förstås, fru, barn och barnbarn. Minstingen säger inte mycket men jau, låter det. Även katten låter lite skånsk med sitt mjau.
Jag blir generöst inbjuden till hela familjens söndagsmiddag och känner mig nästan som en liten osynlig mus som kan sitta med i den stora härliga gruppen. Det påminner mycket om den tid när alla mina 5 barn var små och det var ett intensivt vardagsliv.
Hela helgen kan jag verkligen koppla av och koncentrera mig på ett bekymmerslöst liv.

Vi anländer till Kiviks scoutgård, som är helgens förläggning. Fredag kväll grillar vi vid havet och lär känna varandra. Nästa dag bär det iväg norrut med buss och sen kan vi vandra ömsom i tystnad och ömsom i intressant samspråk med nya vänner. Härliga naturvyer och behagligt fläktande väder gör att man glömmer både tid och rum.

Sista dagens vandring, från stugan söderut mot Stenshuvud, är lite blåsigare. Då går vi största delen genom vacker örtrik skog. Vi bara hör hur vinden tar i och skickar iväg rejäla vågor. Efter en liten kraftansträngning upp på Stenshuvud, vandrar vi mot dagens slutmål Knäbäckshusens kapell.

När pilgrimsgruppen skiljs åt har jag återigen fått många nya vänner. Det känns lite vemodigt men samtidigt är det en del av vandringen, detta att möta nya vänner, dela allt några dagar och sen kanske återses. I varje fall så har många kontakter satt sin spår i mitt sinne och det känns bra att under så enkla förhållanden fått vara med om flera viktiga möten.

Både kropp och själ har fått påfyllning när jag så småningom beger mig vidare norrut mot nya äventyr.

Trefaldighetskällan Löfmarken

Det finns en trefaldighetskälla, Löfmarken, några mil rakt in i ödemarken, Dit har människor vallfärdat från 7 angränsande socknar så länge det har kunnat dokumentras, enligt Nordiska museet. Och innan dess förstår man att det har hämtats kraft där så länge människor bott i våra trakter. Tills för några år sen fick man åka längre och längre in i en orörd skogsmiljö, som hjälpte till så man kunde sätta sig in i platsens magi. Nu är mycket av den trollska resan dit förändrad av nya hyggen, men platsen runt källan står orörd kvar. Alla ljud utom flygplan kommer från naturen. Tycker man sig höra en hund så kan det vara varg eller något annat vilt djur. Jag har med egna ögon, i skymningen, på väg från källan, sett ett djur som gick över vägen och inte likande vare sig hund eller varg. Hade jag varit i ett annat land, skulle jag trott att det varit en hyena. Man känner verkligen att man är där på naturens egna vilkor, både skrämmande och fantastiskt.
http://runeberg.org/fataburen/1908/0165.html
I samma tradition fortsätter varje år Söderbärke hembygdsförening att arrangera ett besök med källdrickning, musik och annan underhållning.

Detta år samlas man lördagen 6 juni kl 18 vid hembygdsgården i Söderbärke för samåkning.

Källan rensas och smyckas traditionsenligt under veckan före trefaldighet. Enligt uppgift har denna källa störst kraft under den tiden. Andra källor kan ha störst verkan vi midsommartid. Under kristen tid räknas Gud, Jesus och den helige ande som de tre heliga.

I vår tidiga historia har kvinnan i sina tre olika livsfaser fått representerat den magiska treeniga kraften. Den unga flickan som är en garanti för släktens framtida överlevnad, den fruktbara kvinnan som kan hysa och skänka liv och slutligen den visa kvinnan som med intuition och gedigna kunskaper om liv och örter har en viktig funktion i samhället.

Vandringar i Maj

Pilgrimsvandring med sång

Det är mycket vandrande nu. Andra helgen i maj var bokad för pilgrimsvandring med sång på stiftsgården i Rättvik. När vi kom dit visar det sig vara mer än så. Redan första träffen i kapellet dominerades av sånger med dans under inspirerande ledning av Anders Nyberg. Namnet verkade bekant från våra körnoter hemma. Föga kunde jag ana att han var inblandad i så mycket jag sjungit. Under ett av fredagens stopp vid Siljan beskrev han hur sången ”Länge leve livet” blivit till. Först då gick det upp för mig vilken fantastisk sångledare vi fått denna helg. Roligt och upplyftande var det. Det är inte alltid som verkligheten överträffar ens förväntan. Dessutom får man lätt många nya intressanta vänner under vandringen. Det verkar vara extra lätt att få vänner bland medvandrare.
Vandringen avlutades med gemensam sång och dans i kapellet, där konfirmander, andra ungdomar och vår biskop deltog. Härlig känsla att dela så mycket glädje. Man riktigt känner våren, sommaren och livet i sig.

Helhet 21

Fortfarande inspirerad, bjöd vi från Söderbärke pilgrimsgrupp in till inre och yttre vandring en tisdag under våra hälsodagar. Kommunens tidigare hälsovecka har utökats till tre och dessutom utvidgats till att även gälla arbete med hållbar utveckling. Se vidare: http://www1.smedjebacken.se/doc/helhet21program

Under vår vandringskväll provade vi en kort vandring längs Romboleden och samlades därefter för ett utbyte av erfarenheter och funderingar kring vandring. Trevligt att hitta själsfränder närmare än man tror.

Göteborgsvarvet stav

Nästa helg var det dags för Göteborgsvarvet med stavgång på fredag kväll. Härligt soligt och lagom sval temperatur. Dotter och jag kom sent till start och kom med i sista startgruppen. Banan skulle vara tuff ? 7 km eller 1 mil. Jag undrade hur den skulle kunna vara tuff. Det visade sig vara en ganska rejäl stigning i början, men väl uppe på höjderna glömmer man det för utsikten. Jag vet inte om det var för att vi var i sen startgrupp och tog långa banan, som vi kom ner genom Botaniska trädgården ganska sent och därmed blev påhejade av fotografer i mängder. Man börjar förstå stackars jagade kändisar. Vi var inte värre däran än att jag var tvungen att springa lite på löparbanan vid målgången, undrar om man blir diskad då?

Gökotta

I dag har det varit nästa bedrift. Det värsta var nog inte vandringen utan att kliva upp före 6 och rusta sig för Gökotta. Ryggsäck med utrustning, kängor och stav står nu framme för jämnan. Så det var bara en enkel frukost och sen matsäck som skulle klaras av.
Förra året hade det regnat, men inte i år. Klar fin luft underlättar vandringen upp till Vanbergets klack. Jobbigare än jag minns. Men väl uppe så är det värt allt besvär. Man ser ända till Fagersta och får en känsla av flygfoto när man ser ut över Svetensjöarna och Barken. Ett annat år har jag hört att det stod en älg längst upp som inte ville flytta på sig.
Vår kyrkoherde Thomas höll en liten samling och berättade sen om hur man här uppe tänt en stor vårdkase, för att kalla in traktens män till 30-åriga kriget på 1600-talet. Naturkunnige Erik hade gjort en svår naturstig. Som biologilärare hade jag svårt att klara av alla lavar, lummersorter, fåglar och annat. Lyckades trots allt klara 11 av 12 rätt så jag behöver inte skämmas ! Väl hemma kunde jag samtidigt som jag vårstädade graven, höra traditionsenlig blåsmusik från kyrkan, denna Kristi himmelsfärds dag.

Krikonlund för husbehovsbränning

Fruktträden har i år haft påhälsning av rådjur. Två fina Åkeröträd har nästan blivit helt avgnagda på stammarna. Vi får se hur de klarar sig. Det har kommit löv på alla späda grenarna och jag har numera lindat in med skydd. Inte så vackert men jag får hoppas det hjälper. De planterades till min mans 50-årsdag för nästan 4 år sen och bar konstigt nog frukt redan nästa höst.
Krikonlunden med anor från husbehovsbränningens tid, finns dokumenterad. ArkFrida som var med att starta Söderbärke hembygdsförening, noterade i de första texterna att föreningen har ett särskilt ansvar för att gamla växter i trädgården vårdas även i fortsättningen. För några år sedan växte krikonen som i en lund men numera finns bara några fåtal stora träd kvar med slät gräsmatta under. Därför såg jag som min uppgift att plantera några sticklingar i min egen trädgård och här får det växa upp till en fri dunge av krikon. Hissnande att tänka sig hur dessa sticklingar tillhör samma individ av krikon som har växt kvar sen det var alla hushålls privilegium att bränna sitt eget brännvin av frukterna. Under växer lundväxterna som får stå kvar orörda till några veckor efter midsommar. Då bör de ha samlat på sig tillräcklig näring med hjälp av solen.
Frida Andersson bodde i Nohr i det hus som ligger närmast vägen i korsningen till Vad. Det kallades Arken för att där hyrde Frälsningsarmén in sig i nedre våningen.

Lite skuggade under vår ”prästgårdsros” dyker det varje år upp gulsippor, som verkar få lite olika färger på sina blad.
Förra hösten kapade vi ner en risig pil, under den planterade jag doftvioler viola ordorata för några år sen. De två plantorna har nästan inte synts. Jag försökte låta bli att klippa där så ofta förra sommaren. Vad som varit orsaken vet jag inte men nu uppbådar sig plötsligt en matta av minst 20 violplantor runt om stubben från pilen. Kan det möjligen vara myrorna som hjälpt till att sprida eller kanske kom solen bättre åt? Glad är jag. Fortsätter det så här så kan jag kanske nästa år plocka en del och göra egna kanderade violer.

Det är lätt att göra. Jag vispar upp äggvita och penslar kronbladen noga med det. Sen pudrar jag över florsocker tills det fuktiga är helt inbäddat. De får ligga och torka på smörpapper i värmen under bakugnen. Vackert och gott till tårtor.