Senaste året har jag flera gånger i veckan, gjort mina vandringar för livet förbi denna vattenkälla. Här har säkert generationer hämtat sitt livsviktiga vatten.

Årets alla växttider har jag kunnat följa i liljekonvaljerna som växer längs vägen. I snöfri januari skymtade vissna gula blad och och röda bär. Så småningom började våren locka fram små späda spetsar av bladen som tränger upp genom fjolårsgräset. Hela bladen sträcker ut sig och i övergången mellan vår och sommar syns små blomknoppar. I försommargrönskan slår blommorna ut och sprider sin doft, de torkar mer och mer och vissnar bort. Slutligen kommer de röda bären och de står kvar långt efter att övriga naturen torkat och vissnat.

Med hjälp av liljekonvaljens utveckling kan jag med förnuftet förstå att naturen och livet går vidare, även om det ofta är svårt att inse det.

Längs denna väg har jag i över ett år hämtat min livskraft från natur och skog. Min själ har fått hjälp på sin inre vandring och kroppen har fått välbehövlig motion av min yttre vandring.