Resehälsningar

Vid familjens grav håller det sakta på att växa fram en krans av stenar, som en hälsning från alla de platser där kär vän inte kan vara med rent fysiskt nu. Men säkert andligt, i vart fall genom mina tankar.

Här ligger kalksten från Ösel, där jag varit på uppgygglig SPA-vecka. En resa vi funderade på att göra tillsammans. Diabasstenen kommer från Omberg, som jag besteg som utmattad pilgrim. Detta kom att bli start på nya intressen och äventyr i mitt liv. En obsidian fick följa med hem från sommarsemester och besök på vulkanön Stromboli. Skiffer- och flintastenar hade spolats fram längs Österlens kuster när jag vandrat där två gånger i sommar.

Den senaste stenen kommer som en hälsning från ett litet torp i södra Sverige. Det kom till nya familjen samma dag som vårt första barnbarn föddes. Många tankar och tillfälligheter gör att det känns som det är en viktig mening med att det nu nio månader senare, planteras nya fruktträd på platsen. Där ska vårt ljusbarn kunna skörda i framtiden. Ur gropen där hennes äppelträd planteras, hämtar jag en hälsning hem till morfar.

Framtiden kommer säkert att innebära många fler stenar och hälsningar.

Höstkänsla

Äntligen lite lugn och ro man drar sig in i skymningen. Två härliga sommarvandringar på Österlen och hemma med vandringsvänner, en pilgrimsvandring här hemma med nya besökare och så kyrkovalet avslutat.

Det är mycket att sammanfatta och se tillbaka på.

Jag tänker vad konstigt det är, plötsligt drabbas man av städlust. Det känns bra att plocka fram ljus och bona lite extra för höstmys. En lykta som lyser välkomnande vid förstukvisten. Välkommen allt det goda till mitt liv!

Bergtagen

Skatter från jordens inre

Man kan verkligen säga här i Bergslagen att vi lever på skatter från jordens inre

Än i dag är den malm som finns och har funnits i våra berg och gruvor, en förutsättning för att vi bor där vi bor. Det som tidigare var en rikedom som bröts i stor mängd har minskat betydligt. Men vi slår fortfarande mynt av den resursen och det kunnandet som utvecklats genom århundraden i vår bygd.
Hos oss håller vi nu på att utveckla en gemensam satsning för yngre barn, kallad

I Bergakungens sal
Vi samarbetar från skolförvaltning och kulturförvaltning med att bygga upp en miljö och samla rekvisita kring detta tema. Här hoppas vi att barnen ska få en känsla utifrån berättelser, litteratur, musik och praktiska aktiviteter, för hur mycket spännande som gömmer sig i våra skogar och berg.

I Skattkistan samlar och tittar vi på vackra och personliga stenar, stenar som kan tala till oss. Under en av mina vandringar på Österlen blev vi uppmanade att se på stenarna längs stranden och försöka hitta en sten som kunde symbolisera något vi kommit att tänka på under vandringen, som vi kanske ville dela med oss av till andra.

När vi tar med barnen ut i orörd skog och fantasieggande gruvmiljö, kommer de att uppmanas söka efter stenar eller träkvistar de stöter på. Var och en av barnen kommer sen att få arbeta med det de hittar och göra det till sin egen "trygghetssymbol" de kan ha med sig hem.

Med hjälp av den hoppas vi sen att de kan mentalt förflytta sig till den avstressande och spännande miljö de fått besöka, kanske som en sorts "naturvaccinering".

I Knäbäckhusens kapell ligger många stenar som plockats på Österlens stränder och som får skicka iväg önskan och tankar till de som inte är med oss.

Nya tider och nya vänner

Dagens livsvandring i tidig morgon, gav verkligen en känsla av "Morning has broken"........
Och som vanligt ser man små under i naturen om man bara ger sig tid att stanna upp och njuta. Denna Balsamin med daggdroppar hängande som små pärlor, fångade min blick redan i vårt eget kvarter.

Balsamin är en intressant växt för mig, som jag värnar lite extra om i en egen del av trädgården.

Tänk att sitta gömd i en djungel av Balsaminer, nästan som i en labyrint, känna den svaga doften, och höra hur det knäpper när fröna sprids på ett mycket funktionellt sätt.

Dessutom kan man sitta och titta upp mot himlen och fascineras av blommans alla olika rosa nyanser och dess komplicerade uppbyggnad. Så många sinnen får upplevelser av denna växt. Jag blir som ett barn på nytt och ser till att mitt lilla barnbarn som snart lärt sig gå, ska få vandra med mig på upptäcktsfärd i en hög Balsaminskog nästa sommar.

Dags att njuta inomhus

Nu vill jag passa på att lyfta glaset och skåla med nya vänner som kommer i min väg på olika sätt och lyfter helg och vardag i min nya fas i livet. Här delar jag en god lax middag med en vän många mil härifrån.

Det har blivit dags att åter duka middagsbordet med en kandelaber och njuta av det lugn som sensommarens kvällsmörker ger.

En av de sista rosorna från trädgården får hjälpa till att lysa upp middagsbordet.

Än så är det sommar

Oskrivna blad
Så är det dags igen med ny termin, nya pennor, böcker och kalendrar. En massa oskrivna blad och förväntningar. Tänk så roligt det är att se alla igen efter allt som hänt i sommar.

Under min "livsvandring" ser jag denna vy där många delar av mitt liv är med. Kyrkan, församlingshemmet där kören övar, vattentornet som är det första man ser av byn när man varit bortrest och en liten del av en gavel som syns på mitt hus.

Men trots allt så är inte sommaren slut än, vi kan njuta av förtrollande ljumma och mörka sensommarkvällar. Myggorna finns fortfarande men det är inte lika illa som tidigare. Jag kan fortfarande se spåren på mina armar och ben.

Här i huset har det varit mycket folk med fester, sköna utflykter och vandringar i alla former förstås.

Närmast framåt väntar både Antikmässa i Sätra brunn och församlingens tredje planerade pilgrimsvandring. I juni var det planerat en vandring till Mässtenen i Vanbo, men den regnade bort. Den vandringen görs varje år och så möts vandrare från Norrbärke i Smedjebacken och från Söderbärke i en gränsgudstjänst. Det är en möjlighet att få gå till fots från Söderbärke centrum och till socknens ena gräns i nordvästlig riktning. Söndagen den 6 september finns det möjlighet att vandra från den andra delen av socknen. Då utgår vi från Viksberg och vandrar in mot kyrkbyn under eftermiddagen.

Samling 6/9 kl. 12.30 vid kyrkan i Söderbärke. Transport ordnas gemensamt till Viksberg, start vid avfarten mot Baggbron vid vattenreningen. Ta med matsäck, vatten och sköna skor.

Flädermors buske

Fläder, Sambucus nigra kallas av nordiska grannar för Hyllebär och det belyser tydligt växtsättet hos blommorna. Blomklasen har en helt platt form upptill och får svarta bär, på sensommaren. Bären kan fungera som mirakelkur vid förkylning, men är laxerande vid större mängder.
Växten är en gammal kulturväxt som man finner i människans spår ända sen stenåldern.
Den har även tillskrivits mycket magi. Innan man ska skörda av flädern eller kapa dess grenar gäller det att be flädermor vackert om tillstånd, annars kan man drabbas av hennes vrede.

Fläderdryck eller fläderchampange görs lätt av endast 6 klasar med fina blommor. Lägg dem i en stor kruka med 4,5 liter kokt vatten och 1 kg socker. Tillsätt 2 msk vit vinäger och rör om tills sockret löst sig. Låt blandningen stå övertäckt i rumstemperatur i 2 dagar, rör om då och då. Sila av lösningen och häll på flaskor som får mogna minst 2 veckor i svalt utrymme. Njut av bubblet. Jag har haft flaskor som smakat bra efter 3 - 4 år. Gardera dig med att öppna och smaka av varje flaska. Det ska vara en frisk bubblig känsla, annars provar du nästa flaska i samlingen. Observera att flaskan kan sprängas om den förvaras för varmt.

Trummresan

Jag har sen inte kunnat bestämma mig för att ta någon mer semester. Tänk om det dyker upp något roligare sen i höst, när man bättre behöver ledigheten. Det är dessutom ganska svalt och skönt, både på mitt kontor och i min egen källare där det finns massor med pedagogiskt material som måste sorteras efter vårens alla aktiviteter med tidsresor, smide och slöjdcirkus. Det är ju först fram på eftermiddagen och kvällen som man orkar sticka ut näsan och leva. Vår by brukar nästan fördubblas på sommaren, med sommargäster i stugor, på lägergårdar och "kollo". Så det känns som att nu vaknar vi till liv och kan leva tillsammans. Hembygdsgården har café, Folkets Park öppnar sin pub, Capellet har "lönnkrogen" och folk syns mera ute. I slutet av juli blir det Mölja med marknad, hantverk, roddtävling och mycket mera. Så det känns synd att lämna händelsernas centrum.... Måste bara skicka med denna lilla rosa skönhet från mörka svala skogen. Förra veckan vandrade jag med nya vänner i de djupa skogarna. Vi mediterade med magiska trummor, delade skogssoppa och renade oss sen i en fors med bergkristaller på botten. Ibland undrar man om livet är en dröm?
Vi samlades först i en lokal som varit en av våra stressigaste arbetsplatser, en restaurang vid byskolan i som vi använde som skolmatsal några år. Tidigare hade även vinden fungerat som gömställe för Liza Marklunds huvudperson i boken gömda. Denna kväll är vi där som grupp och försätter oss i största möjliga avkoppling och stillhet. Märkligt hur man tillsammans med människor som plötsligt kommer i ens väg, kan förändra en miljö så mycket.

På torsdag ska vi ha planering för vår pilgrimsvandring i september. Jag hoppas få med flera som lite mer engagerade, så jag har bjudit in till rådslag i min "bryggstuga" i källaren. Svalt och skönt och med möjlighet att släcka törsten. Sämre förutsättningar för pilgrimsengagemang kan man ju ha!

Hittade på min vanliga vandringsslinga en fin lupingrupp som är som gjord för att föreviga även som akvarell, åtminstonde ser jag framför mig hur fin den skulle kunna bli.....

Mot nya äventyr

Äventyr var ordet ! Mina vandringsvänner från Skåne, har tydligen lätt för att knyta kontakter. De har börjat planera en resa till Centralamerika med början hos vänner i Panama City. Efter några förfrågningar om jag vi följa med, så antar jag utmaningen och vi bokar tillsammans en flygresa tur och retur, till Panama under en månad i vinter. Det är lite spännande att prova något som man aldrig trott sig själv om. Vår familj har alltid rest mycket. Campingsemestrar, sommarhus i Danmark, Frankrike nåt år och sen bekväma charterresor med solsemester och storstäder i Europa. Där har vår bekvämlighetscirkel slutat.

Numera börjar jag upptäcka min förmåga att stå på egna ben och jag häpnar ibland över mig själv. Det är roligt att lära känna nya sidor. Kan just undra vem jag ska bli när jag blir stor. Motion har inte varit mitt största intresse. Men jag märker nu sen jag börjat vandra, så bra jag mår, både kroppsligt och mentalt.

Resan börjar i Panama och sen bär det iväg med buss mot Costa Rica och Nicaragua. Där är planen att vi ska bo på stränderna i något som heter cabañjas, billigt, luftigt och djurvänligt..... har jag fått veta. Ja, ja detta ska bli spännande. Jag får lita till min vägvisare som har rest mycket tidigare på liknande sätt. Tror jag ?
Ibland börjar det nästan kännas som i Paulo Coelhos bok "Pilgrimsresan". Där har huvudpersonen en vägvisare som tar med honom på en massa utmaningar under vandringen. Allt har en mening och efter alla strapatser och all kamp med sig själv når han sitt mål, kanske inte som han trott från början men bättre än han kunnat ana.
Det gäller att våga lita på att livet leder en in på nya viktiga vägar, lyssna på sin magkänsla och att vara vaken nog för att upptäcka det viktiga.

Jag har nu några månader på mig att försöka lära mig lite spanska, bara det är en utmaning till att börja med. Ska man kunna lära känna människor på vägen så känns det viktigt att kunna prata lite. Har märkt under andra resor att min högstadiefranska varit bra att ta till även om den inte är så avancerad. Efter nån vecka brukar det lossna och det är ju alltid skönt att kunna klara sig lite på egen hand ibland.
Det är ovant för mig att inte planera och organisera hela resan, som jag ofta har tagit på mig att göra förr. Kan vara nyttigt att vara lite ödmjuk och följa med på andras villkor denna gången. Jag ska försöka att inte lägga mig i och påverka så mycket.

Det lär komma fler rapporter om förberedelser, funderingar och planering under hösten. Jag tar gärna emot tips på bra sätt att komma in i spanska språket.

Pilgrimer på Österlen

Även i juni månad fortsätter vandrandet och 5-7 jun var det äntligen dags för en efterlängtad vandring på Österlen. Tillsammans med goda vandringsvänner från centrum av Skåne, praktiserade jag bekymmerslös vandring under två dagar.
Bara att köra över Hallandsåsen först, gjorde att jag kände mig förflyttad till en exotisk plats med stora bokar som hänger över vägen. Det blir ju inte sämre av att åka förbi "Kalle på spången" vackra stenkyrkor och idylliska korsvirkeshus.

När man sen går ur vid ett gatukök för att få i sig lite näring, så låter det t.o.m. exotiskt där. Hade nästan glömt att min gode vandringsvän sen i höstas, faktiskt talar skånska. Sånt hörs ju inte när man mailar.
Det visar sig senare att det gör ju hela familjen förstås, fru, barn och barnbarn. Minstingen säger inte mycket men jau, låter det. Även katten låter lite skånsk med sitt mjau.
Jag blir generöst inbjuden till hela familjens söndagsmiddag och känner mig nästan som en liten osynlig mus som kan sitta med i den stora härliga gruppen. Det påminner mycket om den tid när alla mina 5 barn var små och det var ett intensivt vardagsliv.
Hela helgen kan jag verkligen koppla av och koncentrera mig på ett bekymmerslöst liv.

Vi anländer till Kiviks scoutgård, som är helgens förläggning. Fredag kväll grillar vi vid havet och lär känna varandra. Nästa dag bär det iväg norrut med buss och sen kan vi vandra ömsom i tystnad och ömsom i intressant samspråk med nya vänner. Härliga naturvyer och behagligt fläktande väder gör att man glömmer både tid och rum.

Sista dagens vandring, från stugan söderut mot Stenshuvud, är lite blåsigare. Då går vi största delen genom vacker örtrik skog. Vi bara hör hur vinden tar i och skickar iväg rejäla vågor. Efter en liten kraftansträngning upp på Stenshuvud, vandrar vi mot dagens slutmål Knäbäckshusens kapell.

När pilgrimsgruppen skiljs åt har jag återigen fått många nya vänner. Det känns lite vemodigt men samtidigt är det en del av vandringen, detta att möta nya vänner, dela allt några dagar och sen kanske återses. I varje fall så har många kontakter satt sin spår i mitt sinne och det känns bra att under så enkla förhållanden fått vara med om flera viktiga möten.

Både kropp och själ har fått påfyllning när jag så småningom beger mig vidare norrut mot nya äventyr.

Trefaldighetskällan Löfmarken

Det finns en trefaldighetskälla, Löfmarken, några mil rakt in i ödemarken, Dit har människor vallfärdat från 7 angränsande socknar så länge det har kunnat dokumentras, enligt Nordiska museet. Och innan dess förstår man att det har hämtats kraft där så länge människor bott i våra trakter. Tills för några år sen fick man åka längre och längre in i en orörd skogsmiljö, som hjälpte till så man kunde sätta sig in i platsens magi. Nu är mycket av den trollska resan dit förändrad av nya hyggen, men platsen runt källan står orörd kvar. Alla ljud utom flygplan kommer från naturen. Tycker man sig höra en hund så kan det vara varg eller något annat vilt djur. Jag har med egna ögon, i skymningen, på väg från källan, sett ett djur som gick över vägen och inte likande vare sig hund eller varg. Hade jag varit i ett annat land, skulle jag trott att det varit en hyena. Man känner verkligen att man är där på naturens egna vilkor, både skrämmande och fantastiskt.
http://runeberg.org/fataburen/1908/0165.html
I samma tradition fortsätter varje år Söderbärke hembygdsförening att arrangera ett besök med källdrickning, musik och annan underhållning.

Detta år samlas man lördagen 6 juni kl 18 vid hembygdsgården i Söderbärke för samåkning.

Källan rensas och smyckas traditionsenligt under veckan före trefaldighet. Enligt uppgift har denna källa störst kraft under den tiden. Andra källor kan ha störst verkan vi midsommartid. Under kristen tid räknas Gud, Jesus och den helige ande som de tre heliga.

I vår tidiga historia har kvinnan i sina tre olika livsfaser fått representerat den magiska treeniga kraften. Den unga flickan som är en garanti för släktens framtida överlevnad, den fruktbara kvinnan som kan hysa och skänka liv och slutligen den visa kvinnan som med intuition och gedigna kunskaper om liv och örter har en viktig funktion i samhället.

Vandringar i Maj

Pilgrimsvandring med sång

Det är mycket vandrande nu. Andra helgen i maj var bokad för pilgrimsvandring med sång på stiftsgården i Rättvik. När vi kom dit visar det sig vara mer än så. Redan första träffen i kapellet dominerades av sånger med dans under inspirerande ledning av Anders Nyberg. Namnet verkade bekant från våra körnoter hemma. Föga kunde jag ana att han var inblandad i så mycket jag sjungit. Under ett av fredagens stopp vid Siljan beskrev han hur sången ”Länge leve livet” blivit till. Först då gick det upp för mig vilken fantastisk sångledare vi fått denna helg. Roligt och upplyftande var det. Det är inte alltid som verkligheten överträffar ens förväntan. Dessutom får man lätt många nya intressanta vänner under vandringen. Det verkar vara extra lätt att få vänner bland medvandrare.
Vandringen avlutades med gemensam sång och dans i kapellet, där konfirmander, andra ungdomar och vår biskop deltog. Härlig känsla att dela så mycket glädje. Man riktigt känner våren, sommaren och livet i sig.

Helhet 21

Fortfarande inspirerad, bjöd vi från Söderbärke pilgrimsgrupp in till inre och yttre vandring en tisdag under våra hälsodagar. Kommunens tidigare hälsovecka har utökats till tre och dessutom utvidgats till att även gälla arbete med hållbar utveckling. Se vidare: http://www1.smedjebacken.se/doc/helhet21program

Under vår vandringskväll provade vi en kort vandring längs Romboleden och samlades därefter för ett utbyte av erfarenheter och funderingar kring vandring. Trevligt att hitta själsfränder närmare än man tror.

Göteborgsvarvet stav

Nästa helg var det dags för Göteborgsvarvet med stavgång på fredag kväll. Härligt soligt och lagom sval temperatur. Dotter och jag kom sent till start och kom med i sista startgruppen. Banan skulle vara tuff ? 7 km eller 1 mil. Jag undrade hur den skulle kunna vara tuff. Det visade sig vara en ganska rejäl stigning i början, men väl uppe på höjderna glömmer man det för utsikten. Jag vet inte om det var för att vi var i sen startgrupp och tog långa banan, som vi kom ner genom Botaniska trädgården ganska sent och därmed blev påhejade av fotografer i mängder. Man börjar förstå stackars jagade kändisar. Vi var inte värre däran än att jag var tvungen att springa lite på löparbanan vid målgången, undrar om man blir diskad då?

Gökotta

I dag har det varit nästa bedrift. Det värsta var nog inte vandringen utan att kliva upp före 6 och rusta sig för Gökotta. Ryggsäck med utrustning, kängor och stav står nu framme för jämnan. Så det var bara en enkel frukost och sen matsäck som skulle klaras av.
Förra året hade det regnat, men inte i år. Klar fin luft underlättar vandringen upp till Vanbergets klack. Jobbigare än jag minns. Men väl uppe så är det värt allt besvär. Man ser ända till Fagersta och får en känsla av flygfoto när man ser ut över Svetensjöarna och Barken. Ett annat år har jag hört att det stod en älg längst upp som inte ville flytta på sig.
Vår kyrkoherde Thomas höll en liten samling och berättade sen om hur man här uppe tänt en stor vårdkase, för att kalla in traktens män till 30-åriga kriget på 1600-talet. Naturkunnige Erik hade gjort en svår naturstig. Som biologilärare hade jag svårt att klara av alla lavar, lummersorter, fåglar och annat. Lyckades trots allt klara 11 av 12 rätt så jag behöver inte skämmas ! Väl hemma kunde jag samtidigt som jag vårstädade graven, höra traditionsenlig blåsmusik från kyrkan, denna Kristi himmelsfärds dag.

Krikonlund för husbehovsbränning

Fruktträden har i år haft påhälsning av rådjur. Två fina Åkeröträd har nästan blivit helt avgnagda på stammarna. Vi får se hur de klarar sig. Det har kommit löv på alla späda grenarna och jag har numera lindat in med skydd. Inte så vackert men jag får hoppas det hjälper. De planterades till min mans 50-årsdag för nästan 4 år sen och bar konstigt nog frukt redan nästa höst.
Krikonlunden med anor från husbehovsbränningens tid, finns dokumenterad. ArkFrida som var med att starta Söderbärke hembygdsförening, noterade i de första texterna att föreningen har ett särskilt ansvar för att gamla växter i trädgården vårdas även i fortsättningen. För några år sedan växte krikonen som i en lund men numera finns bara några fåtal stora träd kvar med slät gräsmatta under. Därför såg jag som min uppgift att plantera några sticklingar i min egen trädgård och här får det växa upp till en fri dunge av krikon. Hissnande att tänka sig hur dessa sticklingar tillhör samma individ av krikon som har växt kvar sen det var alla hushålls privilegium att bränna sitt eget brännvin av frukterna. Under växer lundväxterna som får stå kvar orörda till några veckor efter midsommar. Då bör de ha samlat på sig tillräcklig näring med hjälp av solen.
Frida Andersson bodde i Nohr i det hus som ligger närmast vägen i korsningen till Vad. Det kallades Arken för att där hyrde Frälsningsarmén in sig i nedre våningen.

Lite skuggade under vår ”prästgårdsros” dyker det varje år upp gulsippor, som verkar få lite olika färger på sina blad.
Förra hösten kapade vi ner en risig pil, under den planterade jag doftvioler viola ordorata för några år sen. De två plantorna har nästan inte synts. Jag försökte låta bli att klippa där så ofta förra sommaren. Vad som varit orsaken vet jag inte men nu uppbådar sig plötsligt en matta av minst 20 violplantor runt om stubben från pilen. Kan det möjligen vara myrorna som hjälpt till att sprida eller kanske kom solen bättre åt? Glad är jag. Fortsätter det så här så kan jag kanske nästa år plocka en del och göra egna kanderade violer.

Det är lätt att göra. Jag vispar upp äggvita och penslar kronbladen noga med det. Sen pudrar jag över florsocker tills det fuktiga är helt inbäddat. De får ligga och torka på smörpapper i värmen under bakugnen. Vackert och gott till tårtor.

Pilgrimens utrustnng

Traditionellt har pilgrimen utrustat sig med få, mångsidiga och tydliga attribut. Praktiskt är att vandra med lätt packning. För att vara skyddad längs vägen och visa sin enkla utrustning har dessutom vandraren ofta haft olika symboler som pilgrimsmusslan, fastsydd väl synlig på den skyddande hatten. Man brukar tala om 7 olika kännetecken: staven, hatten, korset, väskan, manteln, skorna och tältet.

För egen del föredrar jag att vandra med klassiska tillbehör till förmån för alla märkeskläder och dyr utrustning som finns. Linne närmast kroppen i form av långärmad särk, hängselsärk, kort kolt eller kort linne. Linnet transporterar bort alla fukt från kroppen, värmer i kyla och kyler i värme. Har man en gång vant sig vid linne kläder är det svårt att avstå. De blir nästan som en andra hud. Svala dagar förstärker jag ibland med en flanellskjorta som ledar vidare fukt till de yttre klädlagren som ska värma och vindskydda. Ull håller värmen bra även i fuktigt tillstånd, så en ylletröja eller tunn jacka av ull är bra att ha i ränseln. Ihoprullad och fastsnörad under locket på ränseln har jag sen en halvcirkelformad, fotsid ullmantel. Den fungerar som vind och regnskydd under vandringen, sittplats på marken vid pauser och som sovsäck vid övernattning. Ullen stöter bort regnet och skyddar även packningen på ryggen under vandring. När man stannar är det lätt att skaka av vattedropparna.

Fram på bröstet, lättåtkomligt har jag en liten väska med dryck och en ask med solrosfrön, nötter och torkad frukt. En liten skrivbok och penna är något som jag har svårt att vara utan. De gånger kameran och mobilen är med så får även de plats i väskan.

I ränseln finns frukt, kåsa, termos med kaffe, en matlåda med smörgåsar, morötter och ett ägg som matsäck. Plåster och enkel förbandslåda är bra. Det är ibland bättre att plåstra om utsatta delar på fötter innan, i förebyggande syfte.

Hatten är antingen slokhatt i ull eller oljebehandlad hatt med brätten. Jag har sytt fast två band så man kan knyta fast den på ryggsäcken om den inte behövs.

Staven behöver vara ganska lång, nästan din egen längd. Den används under gång för att få en pendlande rytm men även som stöd vid svårare passager och stigningar. När man går över en strid vårbäck är det tryggt att sondera bottnen först och sen luta sig mot staven som man sätter ner nedströms i vattnet. Vid pauser och samlingar fungerar staven som en bekväm avlastning när man står samlade, ofta tätt tillsammans i ring för att vindskydda sig.
Tidiga pilgrimer använde staven som skydd mot farliga djur och människor.

Korset ses ofta som den typiska kristna symbolen men har även en annan symbolik. Om det har lika långa ben, som ett plusstecken, symboliserar det även jorden. Syns i astronomisk text som ett kors i en cirkel. Mitt ”jordkors” har jag smitt själv så järnet skyddar även mot diverse oknytt.

Skorna är nästan det viktigaste och det är viktigt att du tar på dig dina bekvämaste mest ingångna skor för att få en så angenäm vandring som möjligt. Skönt är att ha lite fjädrande sula antingen på kängor, walkingskor eller sandaler, så slipper man bli trött i ryggen. Gå in skorna i god tid under korta turer. Med två lager strumpor slipper man skoskav, strumporna nöter mot varandra istället för på huden. Ett lager av ull håller foten torr och varm när det behövs.
Sen är det bara att ge sig iväg och känna sig som en tidlös pilgrim.

Humlekultur

Efter mycket jobb och slit hela helgen för att plocka ner min slöjdcirkus, så är jag glad att jag äntligen tog steget och gick med i vår lokala ölklubb Malte. Vi har deltagit i nästan alla ölfestivaler , SMÖF, http://www.barkemalte.se/SMPF2007.html som arrangerats i byn varje oktober och där redan tidigare sett vilken mångfald det finns då det gäller öl.

Att öldrickande är en del av vår kultur gör klubben ännu mer intressant. http://www.barkemalte.se/
Jag är verkligen glad att jag kom med på lördagens ölavsmakning. Många bekanta i olika åldrar och trevlig stämmning, det blir säkert besök flera lördagar när det är öppet.

Bryggare och ägare av Närke Kulturbryggeri , lotsade oss elegant genom de mest skiftande sorter. http://www.kulturbryggeri.se/kulturbryggeri/index.php?id=1Det var ljusa lätta ölsorter med anrik tradition, Julita är bryggt med humle från genbanken Julita. Det fick jag direkt en smultronkänsla av. På många gårdar finns rester kvar av humle från 1700-talet.

I detta kulturbryggeri gör man inga stora mängder av varje ölsort. Smaken ska vara det viktiga och precis som förr så använder man humlet både för att förstärka smaken och konservera ölet. Andra sorter med stort värde, var rökölen. De luktade för mig tjära och nästan kreosot, tydligen lockande sorter för whiskyälskare. Min och tydligen mångas favorit var en stormaktsporter (översättning av imperial stout) som var lagrad på ekfat, Kaggen. Det har fått ett omdöme som godaste öl och det kan jag förstå. Bara vissa själständiga pubar runt om i landet har med det lilla bryggeriets utbud, så det gäller att orientera sig.


Fantasin skenar iväg om att använda egna källaren till hembryggeri eller i varje fall ölstuga. Med två gamla matkällare intill så skulle det passa bra in i husets tradition.
Vi har dessutom lång tradition lokalt med Valhalla bryggeri, Larsboöl, Kärrmäss vid höstens skördetid och då serverades enkelt alkoholsvagt skördeöl till folket, bruksherrar avsmakade finare vallonöl.

Dricka märg i benen

Det gäller att samla alla goda krafter som hjälper oss under transportsträckan fram till sommaren. Nu liksom förr i tiden har vinterns mörker tärt på våra krafter. Det kunde vara så illa med korna på våren att man fick bära ut dem på sommarbete. Det märks allt även på oss människor och då får man ta till alla knep. Nya spännande projekt hemma hjälper till att liva upp. Tanken på att snart kunna sitta på verandan och njuta sitt kaffe utan bekymmer om regn eller mygg, känns bra. På en loppis hittade jag den här ljuskronan. Kattrygg kallas den och har säkert haft flera hängande löv. Namnet beskriver ganska bra formen som påminner om en skrämd katt som skjuter rygg.

Projektet med att måla om vårt furukök, som kändes lite väl bastuaktigt, hade kommit av sig och det behövdes om igen all den energi som yngsta dottern har inför inredningsprojekt. När hon kommer hem, börjar slipa och röja genom alla köksskåp, kommer man inte undan. Tack och lov.
Jag som alltid målar med min egen nyans av äggoljetempera, får efter jobbet snabbt besöka goda vänner med höns och tigga ägg som jag kan lita på. Ett billigt och säkert sätt att få den färg man vill ha. Mitt grundrecept på färg är:

Knäck ett ägg och häll i en glasburk med lock, använd en ägghalva som mått sen. Skaka ägget hårt. Två ägghalvor med kokt linolja hälls i och skakas ihop med ägget. Slutligen hälls två ägghalvor med vatten i blandningen och skakas om.

Nu har du en grundemulsion. För att den ska täcka träytan häller jag färgpigmentet zinkvitt. I en grund som var gjord på 3 ägg hällde jag i 8 msk zinkvitt pulver och rör om (river) färgen. 1msk grön umbra rörs i och får dra en bra stund. Jag provmålar och tittar både i kvälls och dagsljus. I min första målning hade jag istället i ¾ msk grön umbra och ¼ msk grå umbra. Som ni ser är den ganska blåtonad, så nästa strykning kommer bara att brytas med grön umbra, eftersom jag vill ha en varmare ton. Räcker inte det kanske jag även får tillsätta lite värmande ”obränd terra” pulver. Jag bara provar mig fram och målar över tills jag är nöjd. Blir det för tjockt lager slipar jag ner igen.

En i särklass miljövänlig färg, där jag rengör penslar och tar bort fuktiga fläckar med hett vatten och såpa.

VIKTIGT är att alla tidningar, trasor, penslar och redskaps vattendränks annars gör linoljan att de kan självantända.

Färgen går att röra efter 7- 8 timmar och är övermålningsbar efter ett dygn. Låt den sen torka några veckor. Då tål den att belastas helt och kan poleras till en hård blank yta. Många av våra kyrkbänkar är målade med denna tåliga färg. Polerar man inte så kommer ytan att få en fin nötning med tiden.

Mina upplivande vandringar har nu kommit igång bra, två dar i rad har jag laddat. Med lite nya vårblommor till balkongen och en avklippt björkkvist som droppar sav i fastknuten flaska, är jag snart rustad för ett riktigt vårskrik!

Förr skulle man få sin första kraft från björkens sav och dricka märg i benen. Saven smakar inte så mycket men innehåller björksocker och många vattenlösta hälsosamma ämnen. Man kan känna sig som en skurk som stjäl trädets energi, men kapar man inte för många grenar varje år så klara det sig bra.

Jag tejpar runt flaskan för att inte myrorn ska krypa ner i sötman.

Saven går att frysa för framtida behov.

Det är fantastiskt att tänka sig all den energi som solen bidragit med under förra årets fotosyntes genom de gröna bladen. Den har sen dragits ner i trädets rotsystem när ljuset börjar avta på hösten. Bladen gulnade och föll av björken för den inte skulle torka ut. Nu får vi ta del av all den kraften som är på väg upp till trädets små väntande gröna knoppar. Snart spricker de ut och kan om igen samla energi till trädet.

God fortsättning

Det är tur det finns en så ljus fortsättning efter påskens firande. Jaja det där med solens dans på påskmorgon, blev ingen stor hit för min del. Glad i hågen försökte jag titta efter solfilmen och komma fram till vilken tid jag skulle stiga upp. Nån gång mellan 5.06 och 5.26 fick jag för mig. Så klockan stod på ringning 4.50. Jag smög ut i nattsärken barbent med träskor och en kofta. Efter ett tag märkte jag att det var frost i gräset, minus 3 såg jag sen. Men solen skulle ju snart gå upp så det gjorde ju inget. Vandrade förbi familjens grav i halvgryningen och trampade sen runt längst ut på kyrkudden där ljuset anades. Ingen sol verkade vilja stiga upp. Jag och vår lilla katt-tjej Pernilla trampade runt för att hålla värmen. Strax före klockan sex gav vi upp och gick hemåt. När vi kommit hem hade solen höjt sig över trädtopparna men nån dans på påskmorgonen såg inte jag till. Jag kanske missade just det ögonblicket! Sen var det skönt att komma in och krypa till sängs igen med yllesockor och filtar. Kändes nästan lite som efter julottan när man kommer hem och tar sig en skinkmacka innan det är dags att somna om.

För den goda sakens skull så lyckades jag även ut på en ”livsvandring” igen. Vandrade hela den vanliga grusvägen och insöp all naturens kraft. Konstaterade att boende från den här sidan av sjön har fin utsikt över mitt hus. De kan nog se när jag sätter av min tv på kvällarna. Jag får väl skicka en extra blinkning ibland och se om nån nappar…… Skönt att komma ut och röra sig.

När familjen träffas under påsken blir det en hel del fotograferande, särskilt på minstingen. Det är också en god fortsättning att kunna plocka fram bilderna och njuta när de åkt.

Julia har satt fart på gamla mamma som vanligt. Rättare sagt, hon gör det mesta själv och jag blir trött bara av att tänka ut var allt ska ta vägen. Fint och städat blev det på glasverandan lagom till påsk så vi skulle kunna sitta där och äta memma.

Nu blev vädret var så fint så vi kunde sitta på balkongen och njuta. Memma kommer från början från Finland. Vi har lärt oss av grannen, Jannepräst, som visade på läckerheten en gång. Det ser ut som en söt, chokladig kaka men smakar snarare som rågbrödsdeg eller tjock stout. Vi äter det alltid med vispad grädde och aprikospuré. Tidigare har jag ofta köpt en barnmatsburk med puré. I år krossade vi konserverade aprikoser och det blev mera smakfullt.

Lite vemodigt känns det nu efter åtta veckor att börja planera för borttransport av utställningen slöjdcirkus. Det har varit intensiva veckor, ungefär 200 barn och många vuxna har provat på olika slöjdtekniker. Som vanligt sätter sånt här igång min fantasi och naturligtvis måste vi ha en fortsättning även i skolan. Att det blir slöjdklubb på fritiden, räknar jag med efter allt det stora intresset från eleverna. För utlåning i skolorna, kanske en liten tekniklåda med cirkusfantasi, mallar, några redskap och häfte med beskrivningar. Det känns viktigt att det inte blir ett enstaka jippon utan sammanhang. Vi får se.

Solens dans på påskmorgonen

Jag ska försöka att komma i säng innan det blir för sent. På så vis hoppas jag orka upp före solen i morgon. Jag vill gärna se om det stämmer att solen dansar på påskmorgonen. Det passar bra eftersom vi ska hinna äta frukost och sen klara av fika med memma, nere på glasverandan. Sen väntar körövning redan klockan tio. En efter en kommer familjen att avresa under eftermiddagen, så det blir en intensiv dag innan huset åter står tyst.

Att leva i en bergsmansgård

Glasveranda

Även om man inte är född i Bergslagen så har jag haft erfarenhet av att det är lätt att komma in i gemenskapen. Jag har sen 17 år tillbaka bott i en bergsmansgård och äger den nu. Det känns spännande att upptäcka ett hus och en trädgård som har bebotts sen 1880. Samtidigt följer ett stort ansvar med. De människor som förvärvade detta hus på den tiden fick förbinda sig att bli bergsmän och ta ansvar andelar i hytta, kvarn, tegelbruk m.m. ett privilegium. Jag behöver bara bo och se till att renovera och förnya så ansvarsfullt som möjligt.

Med en stor familj har det varit bra med alla rum. Nu när de flyttat hemifrån kan jag utveckla huset efter mina behov och samtidigt ha plats för dem alla fem med utökande familjer.

Ett projekt som genomfördes 2004 var en glasveranda med tillhörande stor balkong. Tillräckligt stor för att rymma släkt och vänner vid surströmmingsfester m.m.

Jag tog hjälp av en lokal byggmästare som är knuten till närmaste sågverk i Sörbo. Med hjälp av ritningar på huset, foton och många provskisser, ritade jag min veranda. Den fick dessutom trolla bort en mycket dominerande betongvägg som inte prydde detta gamla hus. Vår byggmästare lyckades tyda mina skisser och kompletterade där det behövdes. Det är bra när man har med kompetenta hantverkare att göra. Resultatet blev över förväntan. Rummet är kallt vintertid med Bältarbotegel liggande direkt på ett bärlager. Vid en västlig glasvägg planterades ett persikoträd, Frosty, som ska tåla vinterkyla. Det står planterat i jorden och får tydligen bra skydd vintertid. Vi har i fyra års tid kunnat skörda persikor.

Det är en märklig känsla så här års att gå med en pensel och pollinera de rosa blommorna som sitter på en kal kvist. Jag har lärt mig att gallra ganska hårt när de små frukterna visar sig. Söta och med god smak. Men man märker att de inte som handels frukter är lämpade för transporter, blir fort mjuka och dåliga om man stöter till dem. Det gör ju ingenting när man kan plocka dem direkt från trädet, sitta i sin hängande stol och njuta efter jobbet i slutet på sommaren.

Ord på vägen

Jag fick en bra hälsning från några av mina själsliga mentorer.

Hoppas att du känner - upplever
stillheten i den Stilla veckan som är nu.
Annars – stanna upp, i jäktet,
ta kontakt med stillheten inom


Lyssna på din inre röst
som inget säger
som viskande säger allt

När jag nu ska försöka ställa in mig på att må bra och stilla mig själv så passar det bra med dessa ord på vägen.



Under ett av mina uppbyggliga besök på Vadstena Pilgrimscentrum, fick jag med mig en känsla hem som jag plockar fram då och då.
Det var en retreat, så jag och alla övriga obekanta deltagare gick in i tystnaden efter första fika på fredag em. Vi åt, sov, läste och vandrade sen i tystnad ända fram till avslutningsfikat på söndagen. Tro det eller ej, även jag kan vara tyst en hel helg.
Under tiden blev vi ompysslade av helgens husmor som gick omkring oss och lagade mat, bakade, plockade fram handdukar och städade med en glädje och välvilligt ansiktsuttryck som värmde och sa mer än tusen ord.
Ofta när livet knuffar mig framåt och självömkan eller grubbel om framtiden sätter in, brukar jag mentalt förflytta mig till denna känsla. Var närvarande och njut av även ganska vanliga vardagsaktiviteter! Plötsligt upptäcker man att mungiporna vänder uppåt och samtidigt även humöret. Jag har läst någonstans att man kan lura kroppen till välmående genom att le. Endorfiner och annat nyttigt för kroppen, märker tydligen inte skillnad.

Under pilgrimsvandringar i grupp försöker man ofta att få in en vandringsrytm med en timmes vandring och en kvarts paus. Vid dessa pauser turas man om att dela med sig av texter, dikter eller annat som kan vara som ord på vägen. Ofta fortsätter dessa ord att klinga i huvudet och ibland kan de fungera som ett mantra som går att upprepa i lagom vandringstakt, steg för steg.
Dagens ord på vägen ord på vägen får nog bli, ”gör det varligt och väl”. Det kommer att passa bra för vandring städning och påskpyntande.
Jag ser t.o.m. fram mot att dammsuga och det vill inte säga lite!


http://www.pilgrimscentrum.com/se/

Påskplanering och fruntimmerskalas

Nu har jag gjort det lätt för mig och bokat påskbuffé på Färna herrgård. När 4 av 5 barn med familjer kommer hem så är det roligt att göra en utflykt tillsammans, äta och titta lite i Herrgårdsboden, där finns både antikt och massor av nya fina kläder, och andra tillbehör.
http://www.fernaherrgard.se/index.cfm/department_id/2

Synd bara att vi inte kan slappa på deras SPA, det är bara öppet för hotellgäster på vissa dagar. Ja då får vi anledning att komma tillbaka fler gånger.

http://www.fernaherrgard.se/departmentpages/index.cfm?department_id=3

Snart väntar besök till Slöjdcirkus från Hab i Falun. Jag får försöka klara mig utan hemslöjdskonsulenter i dag. Har det gått bra med 27 elelver från F - 2, så ska det nog gå bra med intresserade vuxna. Jag får arrangera lite verkstäder med repslagning, trådslöjd(luffarslöjd) och klippa siluetter.
Jag kan ju berätta om Fanny Brate, det är inte så många som vet att bilden till "det stora namnsdagskalaset" är gjort av henne och att salen finns att titta på i Bråfors. Hennes bild ser mer ut som den vore målad av Carl Larsson! Ev. kan jag ta fram alla tjusiga hattar som vi har som tillbehör till ett riktigt fruntimmerskalas. Då skulle det helst ha varit med sju sorts kakor och klirrande kaffekoppar också. Vi får titta på festspiror och gratulationstavlor, så kanske det kan inspirera.

Kombinationsplan

Jag har fullt upp med ning, blogg och twitter. Måste också försöka lyssna till koltrasten som vill locka ut mig på vandring i dag i solen.
Om jag förlägger planeringen av mitt skogsarbete i skolskogen så får jag på köpet anledning att göra min nödvändiga vandring i rätt miljö.

Senaste året har jag flera gånger i veckan, gjort mina vandringar för livet förbi denna vattenkälla. Här har säkert generationer hämtat sitt livsviktiga vatten.

Årets alla växttider har jag kunnat följa i liljekonvaljerna som växer längs vägen. I snöfri januari skymtade vissna gula blad och och röda bär. Så småningom började våren locka fram små späda spetsar av bladen som tränger upp genom fjolårsgräset. Hela bladen sträcker ut sig och i övergången mellan vår och sommar syns små blomknoppar. I försommargrönskan slår blommorna ut och sprider sin doft, de torkar mer och mer och vissnar bort. Slutligen kommer de röda bären och de står kvar långt efter att övriga naturen torkat och vissnat.

Med hjälp av liljekonvaljens utveckling kan jag med förnuftet förstå att naturen och livet går vidare, även om det ofta är svårt att inse det.

Längs denna väg har jag i över ett år hämtat min livskraft från natur och skog. Min själ har fått hjälp på sin inre vandring och kroppen har fått välbehövlig motion av min yttre vandring.

Framtidens skola / livslånga lärande

Sitter och provar mig fram med ning, twitter, voicethread och blogg. Det finns säkert nån nytta jag kan ha av all dessa mediafunktioner.
Nu gäller bara att lära av andra och sen göra det till sin grej.

Går på intessant kurs i Smedjebackens mediasal. Se mera och kom gärna med via:

skola2015.ning.com

Blå miljö